Underbart oskämmigt i Shanghai – business på en plastgris

Kineserna tycks inte skämmas för någonting. De spottar, brister spontant ut i sång och går till marknaden iklädda pyjamas och tofflor formade som fluffiga djur. Kanske är det inte konstigt att vi i väst är rädda att förlora det ekonomiska loppet när kineserna ohämmat vågar prova nya vägar, skriver Sara Brinkberg, utbytesstudent i Shanghai.

Jag vandrar gatan fram i Shanghai, på väg hem från tunnelbanan. På sidan av gatan där jag går byggs det, eller snarare grävs, och en stor hög grus ligger på trottoaren. Arbetarna har rast. De har satt sig på huk längst upp på högen för att röka. Där sitter de på rad och vinkar till mig.
I korsningen lite längre fram sitter en välklädd försäljare i kostym. Han bjuder ut sina varor på en liten pall formad till en skär, glad gris. Samtidigt cyklar en kvinna förbi. Hon vänder sig om och sjunger för mig innan hon försvinner runt hörnet. Se där, tre i Sverige ytterst pinsamma situationer. Men dessa situationer får ingen kines, så vitt jag förstår, att skämmas.

När jag kommer till en ny plats med nya människor börjar jag ganska snart jämföra dem med platser och människor hemifrån. Under mina första månader i Shanghai har jag blivit glatt överraskad över hur glada, livliga, vänliga och hjälpsamma kineserna är. Men det som har gjort störst intryck på mig är hur de aldrig tycks skämmas. Åtminstone inte över samma saker som jag, eller de flesta andra västerlänningar, kanske ska tilläggas. Med sitt ständiga spottande på gator och golv, spontana sjungande och vana att vandra i armkrok på Shanghais små marknader iklädda vadderad pyjamas och tofflor formade som fluffiga djur, är de underbart oskämmiga. De skäms inte.

Detta faktum gör det mycket lämpligt för mig som svensk att studera språk här. Ingen blir illa till mods av att höra mig säga fel gång på gång. Visst har jag blivit utskrattad många gånger, men vänligt, och oftast är människor jag möter väldigt uppspelta över att jag försöker.

Kan Kinas exceptionella ekonomiska tillväxt, som får varje västerlänning med lite koll på världsläget att darra i knäna, ha någonting med detta att göra? Ingenting är självklart, allt är möjligt. En decimeterhög plastgris kan vara en pall, ett par fluffiga gosedjurstofflor ett par varma vinterskor. Kan den numera vanliga åsikten att den ekonomiska framtiden finns österut, framförallt i Kina, ha något att göra med att vi i väst skäms medan de i Kina leker, provar, är nyfikna och fria i tanken?

Kanske är det inte så konstigt att vi i väst är rädda att förlora det ekonomiska loppet när det kinesiska folket ohämmat vågar prova nya vägar.

Sara Brinkberg