Lika som körsbär

Det gick ganska snabbt att komma tillrätta i Tokyo. Som svensk känner man sig rätt hemma i anonymiteten och den tillbakadragna livsstilen; en stor distans till andra människor som dock bryts ner snabbt när man delat ett par öl och lärt känna varandra.


Körsbärsblommorna kom tidigt i år. Marknadsföringsapparaten hade som tur var dragit igång en månad i förväg för att se till att alla bunkrat upp med tillräckliga mängder rosévin för sakuraperioden. Tokyoborna var alltså väl förberedda för hanami, de årliga dryckesfesterna under körsbärsblommorna. På sätt och vis påminner det om valborgsfirandet; svala vårnätter i parkerna som ofta slutar i fylla.

Den obligatoriska isbrytarfrågan vid nya möten med japaner var ”Vad tycker du är konstigt i Japan?” och mitt svar var att det konstiga är att det inte är konstigare. När man bott i Tokyo ett tag och skrapat bort det första lagret med de mest uppenbara skillnaderna hittar man rätt många likheter.

Om vi i Sverige tycker att det är obehagligt att prata med en okänd människa på tunnelbanan, så är det inget emot japanernas rädsla för främmande kontakt. Tystnaden i en tunnelbanevagn i rusningstid är slående. Hellre maila med mobilen, spela psp eller låtsas sova än att möta någon annans blick.

Den svenska lagomheten och jantelagen har även den hittat sin överman i Japan. Försök ge en Japan en komplimang och du får en förlägen ström av negationer emot dig. Skräcken att vara den som inte följer med strömmen och passar in i gruppen finns också där. Med tiden lär man sig därför att ”maybe” betyder nej och att det till synes mer positiva ”maybe yes” också betyder nej.

Konstigt nog gick det alltså ganska snabbt att komma tillrätta i Tokyo. Som svensk känner man sig rätt hemma i anonymiteten och den tillbakadragna livsstilen; en stor distans till andra människor som dock bryts ner snabbt när man delat ett par öl och lärt känna varandra.
Självklart kan jag också berätta om sådant som var hysteriskt annorlunda. Jag har blivit intryckt i rusningstrafiksfulla tunnelbanetåg, ätit friterat kycklingbrosk till sakén och funderat över vem som egentligen köper all mangaporr. Tokyo är så fruktansvärt stort att man inte ser var staden slutar ens från toppen av skyskraporna, så självklart finns det utrymme för fler excesser än i den mikroskopiska prick på kartan som är Stockholm.

Tillbaka i Sverige känns min tid i Japan lite som en dröm, eller en saga. Tiden gick så fort och jag har upplevt så fantastiskt mycket. Som alla bra sagor bör även denna avslutas med en klyschig lärdom: Underskatta inte kulturella skillnader, men se hellre till likheterna. Att vara lyhörd och ge och ta är inte bara ett lyckat recept för att lyckas med kärlek, det gäller även för grupparbeten och affärer.

Hannah Gustafsson