Ensamt vara student i världsmetropol

Det går inte att tröttna på Londons liv, rörelse och kulturella utbud. Men livet som student är mycket mer ensamt här än i Sverige. Man måste vara stark, ha tålamod och ta alla chanser till socialt umgänge, skriver Niclas Öhrn, utbytesstudent i London.

Författaren Samuel Johnson sade en gång i tiden; "when a man is tired of London, he is tired of life". Enligt min åsikt passar denna beskrivning in perfekt på EU:s mest internationella metropol. I en stad där hela Sveriges befolkning får plats finner man liv, rörelse och ett enormt utbud av allt från kultur till kulinariska upplevelser.

Vid ankomst upptäckte jag dock snabbt att Londons studentliv är långt från vad man är van vid hemma i Sverige. I denna storstad på närmare nio miljoner invånare är man betydligt mer anonym och en av väldigt få svenska studenter. Här finns det heller inga lättidentifierade studenter i färgglada overaller som dricker burköl och sjunger allsång. I svenska termer brukar oftast insparksveckan bestå av aktiviteter och festligheter, där temat är gemenskap. Här bestod de första dagarna av några timmars information om skola, utbildning och Londons frestelser. Dessa fick man dock ta sig an på egen hand. En eftermiddag i bowlinghallen och ett så kallat "boat-party" erbjöds dock. Av de flera hundratals utbytesstudenter på skolan var vi ett umgänge på ungefär tjugo personer som deltog i dessa aktiviteter. Det beskriver hur intresserade studenter i London är av att träffa nya människor.

Att vara utbytesstudent i London är lika med ensamhet. Men man får inte glömma stadens oändliga möjligheter. Här gäller det att vara stark och att ha tålamod, att sträcka ut en hand och att våga ta sociala chanser. Som resvan person såg jag detta mer som en spännande utmaning än en längtan tillbaka till Sverige. Överflödet av utbytesstudenter från USA och Australien resulterar i enorma grupperingar med gemensam kultur och "insider jokes". Enda sättet som ensam svensk är att ta första steget och bemöta flocken. Förhoppningsvis lyckas du också med att charma den. Detta har under de senaste månaderna visat sig vara en succé, och bekvämligheten i det utländska språket är definitivt en bonus för oss svenskar. Men i "the Residence Halls" som jag befinner mig i märks segregeringen tydligt. Amerikanerna sitter oftast klistrade framför TV:n och avnjuter ännu en avdankad komedi med Will Ferrell och utbyter händelser från ungdomsåren i high school. Utbytesstudenterna från Sydamerika, Spanien och Frankrike kämpar på så gott de kan med det engelska språket men föredrar självklart modersmålet.

Att bo i en brittisk studentkorridor är ungefär som att tillbringa en längre tid på ett lågbudgetvandrarhem i Östeuropa. Standarden är låg, inredningen äckligt brun och köket konstant ovårdat. Har man tur fungerar elementen, och internetuppkopplingen tar en tillbaka till 90-talets modem. För att vattnet ska rinna måste man hålla knappen nedtryckt och duschens flöde kan jämföras med när en man utför sitt naturbehov. Allt detta får man givetvis förbereda sig på när man väljer att bo i ett engelskt studenthem. En bonus är att mat försvinner spårlöst och att människor inte alltid kommer överens. Men det är också charmen med att bo på campus.

Niclas Öhrn

Inget är lagom i Mexico

I Mexico är allt mindre eller mycket mer än man förväntat sig. Som när strömmen gick och jag inte kunde laga mat – då öppnades dörren i huset mittemot och en äldre dam frågade om jag måhända ville ha lite middag, skriver Ida Fransson, utbytesstudent i Mexico City.

Den främsta anledningen till att jag åkte Mexiko för att plugga är att många säger att det ett varmt, vänligt, billigt och händelserikt land. Efter en månad här håller jag med. Jag och min pojkvän bor i ett stort hus med ett dussin andra utbytesstudenter från hela världen. Vi blir ständigt inbjudna till utflykter, middagar och fester av våra nyfikna mexikanska klasskompisar.
Min favoritutflykt hittills var en karneval vid havet där vi spanade på sälar, karnevalståg och fyrverkerier. På kvällen hyrde vi in mariachis (mexikanska folkmusiker) och dansade på stranden i solnedgången. Det här var den första utflykten vi åkte på som organiserats av mexikanerna själva och det kändes ovant att hänga med i deras till synes fullständiga kaos av viljor. Det var först när vi gett upp hoppet om att förstå hur en tacorestaurang en timmes bilresa bort kan vara så mycket bättre än den runt hörnet, eller hur en planerad heldag på stranden blev till en vild solnedgångsdans, som vi riktigt kunde njuta av vår semester.

Vi har redan fått flera prov på mexikanernas vänlighet. Första dagen i Mexiko tog vi en promenad for att lära känna vår stadsdel och lyckades självklart tappa bort oss. Vi blev räddade av ett vänligt äldre par som gladeligen besvärade sig med att köra oss hem. En annan dag gick strömmen i huset precis vid middagstid. Hungriga gick vi ut på gatan för att leta rätt på en öppen restaurang när en port öppnades i väggen mittemot och en äldre dam frågade om vi måhända önskade oss lite middag. Glada steg vi in i hennes kök och fick nachos med kött och friterade bananer till efterrätt. Mexiko är landet där allt som ser mörkt ut får de mest oväntade lösningar.

På det första mötet mellan oss utbytesstudenter sade en tjej att hon aldrig sett så många människor le mot varandra som i Mexiko. Med de orden fångade hon den känsla vi alla haft sedan vi kom hit; de som säger att det inte finns något land som är så levande som Mexiko kanske har rätt. Här är ingenting lagom; allt är antingen mycket mindre eller mycket mer än vad man förväntat sig, på ett stundtals frustrerande men samtidigt charmigt och underbart sätt.
Ida Fransson

Dubbla kärleksdagar i Japan

Efter flera veckors kapprustning är Tokyo dränkt i hjärtan och rosa fluff. Japanerna lägger miljarder yen på firandet av Alla Hjärtans Dag och den egna uppfinningen "White Day". Samtidigt är Japan väldigt traditionsbundet när det gäller förhållanden, skriver Hannah Gustafsson, utbytesstudent i Tokyo.

Sedan jag kom hit i början på januari har det pågått en kapprustning mellan varuhus, butiker och chokladtillverkare som senaste veckan kulminerat i att hela Tokyo dränkts i hjärtan och rosa fluff. Ingen kan ha missat att det är Alla Hjärtans Dag, den första av Japans två kärleksdagar. Marknadsförarna har nämligen lyckats maximera nyttan av kärlekstörst genom att kvinnorna ger choklad till männen den 14 februari för att sedan få tillbaka en ännu dyrare present på White Day den 15 mars. Dubbel lycka eller dubbel ångest, välj själv.

Även om jag tror att korrelationen mellan lyckliga förhållanden och chokladaskar är hyfsat låg är detta ett utmärkt tillfälle att tänka närmare på japanernas inställning till tvåsamhet. På många sätt är Japan långt mer framskridet än Sverige; här finns teknik vi bara kan drömma om i Sverige och snudd på varje Japan vet redan nu hur man kombinerar den kommande säsongens nyckelplagg till perfektion. Om man inte gräver djupare är det lätt att glömma bort att Japan är ett land där mycket fortfarande är väldigt traditionsbundet, särskilt när det gäller förhållanden.
Trots att mina japanska kurskamrater på MBA-programmet börjar närma sig 30 bor de flesta som ännu inte har en ring på fingret kvar hemma hos sina föräldrar. Lägenheterna är i regel små och rispappersväggar är inte ovanligt. Man tar inte hem en pojk- eller flickvän till föräldrarna förrän det är dags att gifta sig. Ett ur svenska ögon normalt förhållande är alltså otänkbart för många unga vuxna i Japan.

En liten del av lösningen heter love hotels. I nattklubbsdistrikten finns det mängder att välja på, men även i finare delar av staden kan man hitta dessa inrättningar. Rummen kan hyras över natten men det vanligaste är att checka in för en två timmar lång "Rest" valfri tid på dygnet. För oss kanske det låter som ett lite suspekt alternativ, men här är det en enkel lösning på ett problem som uppstår på grund av traditioner och platsbrist.

I samma anda diskuterade vi den sjunkande nativiteten under dagens lektion i Japanese Business Environment. Enligt de japanska studenterna är det största problemet att många inte tycker det är värt kostnaderna att gifta sig, skaffa familj och eget boende när man istället kan jobba och göra karriär. Trots det spenderas miljarder yen på choklad, middagar och love hotels under Alla Hjärtans Dag och White Day. Kanske finns det hopp?

Hannah Gustafsson

Lyckorus och kaos i underbara Singapore

Det går inte att få nog av detta exotiska Singapore! Människorna stressar inte, de är hjälpsamma, bekymmerslösa och har alltid ett leende nära till hands. Men det var en kulturkrock utan dess like att komma hit, skriver Yonna Henriksson, utbytesstudent i Singapore.

Wow! Vilket häftigt land! Vilket härligt väder! Underbara människor! Så mycket läcker mat! Awesome! Jag vill aldrig åka hem! Alla vi utbytesstudenter på Nanyang Technological University of Singapore var lyriska när vi möttes upp för en Tiger Beer på campuspuben första kvällen. Det var en kulturchock utan dess like och första stadiet vill jag kalla fullkomlighet. Det går inte att få nog av detta exotiska Singapore. Vi har enats om att till kalla mörka dystra Sverige, där människorna på bussen sitter så långt ifrån varandra som möjligt, vill ingen åka tillbaka. Människorna i Singapore stressar inte, de tar sig tid för varandra, är hjälpsamma, bekymmerslösa och har alltid ett leende nära till hands.

Mitt i detta rus av lycka infaller sig plötsligt kulturchockens andra stadium: Kaos. Varje liten motgång härleds lätt till de många brister jag och mina vänner upptäckt i vårt nya land. Varför står folk på vänstra sidan av rulltrappan? Vid det här laget har jag snubblat över ett tiotal små Singaporianer. Stå inte i vägen! Måste all mat smaka precis likadant? Ge mig köttbullar och potatis! Hemlängtan är stor liksom saknaden efter familj och vänner. Sverige är inte så dumt ändå. Där är det klara besked, raka rör och saker blir gjorda. Dessutom är det en oskriven lag att vänstra sidan av rulltrappan ska hållas fri.

Efter en tid av fullkomlighet och kaos är provomgången slut. Efter tre veckors provsmakning av Singapore med många nya intryck och utmaningar har jag kommit till rätta och funnit en balans mellan dessa två stadier. Så stadium tre får bli just balans. Eftersom jag är svensk och ifrån Landet Lagom trivs jag bäst i detta mellanting. Så även om hemlängtan knackar på ibland trivs jag utomordentligt bra i Singapore. Vädret är härligt men det regnar på eftermiddagarna. Maten är läcker men det finns inte köttbullar och potatis (förutom på Ikea). Människorna är underbara men min familj och mina vänner hemifrån är fortfarande kvar i Sverige. Givetvis kommer jag, även om jag inte riktigt vet när, att åka hem igen. Jag har insett att det inte bara är semester att åka till Singapore utan det blir vardag även här. Då gäller det att ge sig ut på jakt efter en ny kulturchock för att få en gnutta fullkomlighet igen. Räcker det inte med Marina bay, Orchard road, China town och Sentosa är det inte långt bort till nya äventyr i Thailand, Malaysia eller Indonesien.

Jag har hört talas om ett fjärde stadium, nämligen återkomstchocken. Men det blir ett senare problem…

Yonna Henriksson

Underbart oskämmigt i Shanghai – business på en plastgris

Kineserna tycks inte skämmas för någonting. De spottar, brister spontant ut i sång och går till marknaden iklädda pyjamas och tofflor formade som fluffiga djur. Kanske är det inte konstigt att vi i väst är rädda att förlora det ekonomiska loppet när kineserna ohämmat vågar prova nya vägar, skriver Sara Brinkberg, utbytesstudent i Shanghai.

Jag vandrar gatan fram i Shanghai, på väg hem från tunnelbanan. På sidan av gatan där jag går byggs det, eller snarare grävs, och en stor hög grus ligger på trottoaren. Arbetarna har rast. De har satt sig på huk längst upp på högen för att röka. Där sitter de på rad och vinkar till mig.
I korsningen lite längre fram sitter en välklädd försäljare i kostym. Han bjuder ut sina varor på en liten pall formad till en skär, glad gris. Samtidigt cyklar en kvinna förbi. Hon vänder sig om och sjunger för mig innan hon försvinner runt hörnet. Se där, tre i Sverige ytterst pinsamma situationer. Men dessa situationer får ingen kines, så vitt jag förstår, att skämmas.

När jag kommer till en ny plats med nya människor börjar jag ganska snart jämföra dem med platser och människor hemifrån. Under mina första månader i Shanghai har jag blivit glatt överraskad över hur glada, livliga, vänliga och hjälpsamma kineserna är. Men det som har gjort störst intryck på mig är hur de aldrig tycks skämmas. Åtminstone inte över samma saker som jag, eller de flesta andra västerlänningar, kanske ska tilläggas. Med sitt ständiga spottande på gator och golv, spontana sjungande och vana att vandra i armkrok på Shanghais små marknader iklädda vadderad pyjamas och tofflor formade som fluffiga djur, är de underbart oskämmiga. De skäms inte.

Detta faktum gör det mycket lämpligt för mig som svensk att studera språk här. Ingen blir illa till mods av att höra mig säga fel gång på gång. Visst har jag blivit utskrattad många gånger, men vänligt, och oftast är människor jag möter väldigt uppspelta över att jag försöker.

Kan Kinas exceptionella ekonomiska tillväxt, som får varje västerlänning med lite koll på världsläget att darra i knäna, ha någonting med detta att göra? Ingenting är självklart, allt är möjligt. En decimeterhög plastgris kan vara en pall, ett par fluffiga gosedjurstofflor ett par varma vinterskor. Kan den numera vanliga åsikten att den ekonomiska framtiden finns österut, framförallt i Kina, ha något att göra med att vi i väst skäms medan de i Kina leker, provar, är nyfikna och fria i tanken?

Kanske är det inte så konstigt att vi i väst är rädda att förlora det ekonomiska loppet när det kinesiska folket ohämmat vågar prova nya vägar.

Sara Brinkberg

Valdramatik från första parkett

När Hillary Clinton besökte ett universitet här i San Diego nyligen anmälde jag mig som frivillig för att hjälpa till under evenemanget. Det var en upplevelse. De sju tusen åhörarna var som i extas när Hillary klev på scenen och det kändes mer som en rockkonsert än ett valmöte, skriver Victoria Rhodin, utbytesstudent i San Diego.

De senaste veckorna har primärvalet varit det stora samtalsämnet här i San Diego. Man har knappt kunnat ta sig fram på campus utan att snubbla över kampanjvolontärerna som dag efter dag delar ut flygblad, klistermärken och skyltar med ”sin” kandidat.

Hillary Clinton besökte ett universitet här i San Diego för en vecka sedan. Mitt universitet, UCSD, anses vara för Obama-vänligt för ett besök av Clinton. Jag ville förstås inte missa en chans att få se en del av valdramatiken på nära håll, så jag och min amerikanska kompis Kristin anmälde oss som frivilliga att hjälpa till under evenemanget. Det var en upplevelse. Att se en politiker som Clinton några dagar innan valet och den respons hon får av publiken är svårt att jämföra med den uppmärksamhet politiker får hemma i Sverige. De cirka sju tusen åhörarna var som i extas när Hillary äntligen klev på scenen och jag kände mig mer som på en rockkonsert än på ett valmöte.

Så kom äntligen tisdagen den 5:e februari, Super-Tuesday som den kallas här. Dagen då vi skulle få veta vem som skulle bli de respektive partiernas kandidat. Nu blev det inte riktigt så; valutgången var mycket jämn och kampen om nomineringarna kommer att fortsätta ett tag till.
Aldrig har väl ett primärval fått så stor uppmärksamhet som årets upplaga. Det känns i luften att det här är ett viktigt val. De amerikaner jag diskuterat valet med verkar väl medvetna om omvärldens negativa bild av den nuvarande presidenten och hans utrikespolitik och många verkar redo för förändring. Valet 2008 är spännande på många sätt. USA kan för första gången få en svart president. Eller en kvinnlig sådan. Även om jag hört en del kommentarer här i San Diego om att landet inte skulle vara redo för det så verkar många tycka att det är ganska spännande att det gamla mönstret kan komma att brytas.

Det är helt enkelt mycket som står på spel i det amerikanska presidentvalet 2008. Nästa president kommer att få jobba hårt för att återskapa förtroendet både hos de egna medborgarna och hos omvärlden. Den kommande presidenten kommer att få arbeta i en utrikespolitisk uppförsbacke för att återskapa USA:s position som världens främsta demokrati. Nästa president bör vara beredd på detta och dessutom ha förmågan att kunna visa förståelse för andra synsätt än sitt eget. Oavsett vilka kandidater som de respektive partierna väljer kommer tiden fram till den 8:e november vara både spännande och intressant och jag ser fram emot att följa utvecklingen på nära håll.

Victoria Rhodin