Time management important skill for Swedish students

Going to school in North America, you almost feel the system guides you by the hand: frequent seminars, mandatory lectures, and weekly assignments to check your understanding of the material. Uppsala University couldn’t have been more different, argues Makele Saidi, exchange student in Uppsala.

Moving across the Atlantic may seem like a daunting experience… you always assume there will be differences, but no one is ever prepared for how big the differences will be, how much it will affect you, and whether you’ll adapt well enough to enjoy and embrace the new culture you find yourself in. Having been fortunate enough to have lived in many different countries and attended international schools before moving to Vancouver for university, I knew that university would continue opening new doors for me and allow me to experience cultural differences in how people act, think, and their values in life. So when I decided to move to Uppsala University for my 3rd year abroad, I was excited but even more so curious as to how much it would differ not only from my life at the University of British Columbia, but also how much my lifestyle would change.

Initially, the differences between the educational systems stood out strongly. Going to school in North America, you almost feel the system guides you by the hand: frequent seminars, mandatory lectures, and weekly assignments to check your understanding of the material. There is a lot of work on a consistent basis. Uppsala University couldn’t have been more different. Classes are fewer times a week, and the focus is much more on independent work. Readings and assignments are expected to be done on your own time, which I believe encourages students to be very disciplined in managing their own time.

Even more striking is the schedule format; being used to taking five classes at a time, it has been a welcomed change to have a class per month, which really gives you the opportunity to focus on the subject, complete the exam, and move on. It relieves you of the stressful exam periods we have back home where you are studying for five exams that will all take place within a two-week period. But even with all these differences, there lies a stream of similarities. The work load is very much alike, teachers are approachable and very helpful, and it makes you realize at the end of the day that your university experience, regardless of where you study, is something you share with other students around the world.

The most striking difference has definitely been the change in lifestyle in terms of balancing our finances. A popular topic amongst students coming from all over to study in Sweden, we have found we have to be much more careful with our spending as Sweden is considerably more expensive than many of the places we come from. Be it in restaurants, to groceries, to entertainment, the costs are all considerably higher. However the "nations" lifestyle here helps students enjoy a great social and nightlife while balancing our finances.

Makele Saidi

Different law studies in Sweden

The Swedish students that I have met have no anxiety about getting a job when they leave university, as there seem to be a great system in Sweden that ensures universities and industry/commerce are in close contact. This is very different from the UK, writes Ross Law, exchange student in Lund.

During my time at Lund University, I have always made sure that I get the very best out of my time here. I have therefore learned a lot about Swedish culture, its people, its education and general way of life. Even though I am studying law, which is typically a very demanding degree, I have found that the choice of courses, the hours of lectures and the method of learning is very different compared to Edinburgh. Swedish students are encouraged to discover how they work best, and take courses which interest them most, therefore allowing them to enjoy their studies and get the most out of their time at law school. At my home university we must take compulsory courses for 2 years along with long days sat in lecture theatres and an unhealthy amount of examinations (11 exams last year).

What has been surprising about Lund has been the housing. AFB, a non-profit organisation set up to manage student accommodation provides comfortable, affordable, student housing for both Swedish and exchange students. This means costs are low, approximately a third of the price in Edinburgh, and students are encouraged to interact with a range of people on a day-to-day basis.
Food and drink however is generally much more expensive. I have found myself spending much more on weekly groceries than I would normally do at home. The student "nations" makes partying not as expensive, but the government owned "Systembolaget" means cheap alcohol is hard to come by.

The Swedes themselves are great people. They are often viewed as quite reserved, but once you introduce yourself, they are very open and extremely friendly. Their English is fluent, which only acts to demonstrate native English speakers’ arrogance towards learning a second language. I think that through their many years of study, Swedes enter the job market more mature than their counterparts in the UK, with a greater perspective on the world and more experiences to bring to working life. The Swedish students that I have met have no anxiety about getting a job when they leave university, as there seem to be a great system in Sweden that ensures universities and industry/commerce are in close contact. This is very different from the UK, as often there is an incredible demand for graduate jobs. It is quite often the case that companies will only employ graduates who have worked with them during a summer internship.

I have heard that Swedish springtime is a great time of year, so I look forward to updating you on my experiences soon.

Ross Law

Skilda världar i Sydafrika

Innan jag reste hit visste jag inte mycket om Sydafrika. Skillnaderna mellan rika och fattiga, men också hur många som är hårt drabbade av fattigdom, kom som en chock. Livet på universitetet i överklassorten Stellenbosch är som att befinna sig i en bubbla, skriver Amre Osman, utbytesstudent i Sydafrika.

Det känns bra att vara utbytesstudent i ett land som ligger så långt bort från Sverige. Inte bara i antalet mil, utan också i möjligheten att få uppleva ett nytt samhälle och kultur. Läser man statsvetenskap finns inget bättre än att vara i Sydafrika, ett land där historia fortfarande skrivs. Det politiska livet känns verkligen levande och det tycks engagera hela landet. Att läsa här blir extra intressant då Sydafrika kämpar för att gå vidare efter en mörk historia.

Jag har rest från det trygga svenska samhället och hamnat i Stellenbosch som ligger ett fåtal mil från Capetown. Man kan likna Stellenbosch vid en liten drömbubbla som speglar överklassens liv i Sydafrika. Här är det inte ovanligt att studenter susar förbi i en Porsche eller att en 5-stjärnig restaurang är fullsatt när man promenerar förbi. Att universitetet är känt för att ha skolat många apartheidledare är inte konstigt, med tanke på att de var de som hade pengar.

Som utbytesstudent kan man hålla sig inom denna drömbubbla, men förr eller senare spricker den. Tar man ett steg utanfor Stellenbosch hamnar man i Kayamandi, en av de många kåkstäder som uppkom i samband med apartheidstyret. Att blunda för skillnaderna är omöjligt, men att ta sig utanfor det perfekta Stellenbosch är viktigt, speciellt om man är politiskt intresserad.

Innan jag reste hit visste jag inte mycket om Sydafrika. Skillnaderna mellan rika och fattiga, men också hur många som verkligen är drabbade av fattigdom, kom som en chock för mig. Hiv, sjukdomar och arbetslöshet är några faktorer som skapar den negativa spiral som drar fattiga mot botten.

Allt är konsekvenser av historien. Apartheid betydde orättvisor och förtryck. Demokratin kom 1994, men vägen dit var lång. Under många år fängslades, torterades och mördades människor av statsmakten.

Än i dag är rastillhörighet av betydelse i Sydafrika och man ser spåren lite varstans. En stor del av befolkningen har till exempel svårt att acceptera rättssystemet och polisen, som för bara några år sedan kränkte medborgarnas allra mest grundläggande rättigheter.

Att se Sydafrikas övergång till demokrati på nära håll är oerhört intressant. Dagarna här i Sydafrika liknar aldrig varandra och för första gången känner jag att jag är en del av den tidning jag läser.

Amre Osman

Strikt liv i Singapore

Singapore med dess invånare är hårt styrt av staten. Skolsystemet är även det strikt. Studenterna jobbar stenhårt för toppbetyg och ingångslönen på första jobbet sätts efter deras medelbetyg, skriver Yonna Henriksson, utbytesstudent i Singapore.

Det har gått framåt för Singapore. I dag har landet ett av de högsta BNP per capita och enligt FN världens 25:e högsta levnadsstandard. Kan detta fortsätta?

Det var britten Sir Thomas Stamford Raffles som på tidigt 1800-tal såg potentialen i Singapore och etablerade staden som viktig knutpunkt för handeln mellan Europa och Kina. Till Raffles hotell går turister och affärsmän för att avnjuta en Singapore Sling. Där kastas jordnötsskalen direkt på golvet och baren på Raffles måste därmed vara den enda platsen i Singapore där du faktiskt kan kasta skräp utan att riskera en saftig bot. Singapore har varit en självständig stat i drygt 50 år och tillhörde innan dess Malaysia. Landet har en folkvald president och Peoples Action Party har dominerat sedan självständigheten. Kritiker har hävdat att Singapore är en enpartistat och vissa kallar det, med en gnutta ironi, världens enda fungerande diktatur. Singapore med dess invånare är hårt styrt av staten. Det är en stad full av regler, men regler som faktiskt följs. Skyltarna med förmaningar syns överallt och det är fantastiskt hur dessa följs nästan till punkt och pricka.

Skolsystemet är även det strikt. Studenterna här jobbar stenhårt för toppbetyg och deras ingångslön sätts efter deras medelbetyg. Hemma på civilingenjörsutbildningen är betygshetsen betydligt mindre, även om KTH säkert ligger i topp när det kommer till detta. Där väger arbetslivserfarenhet och andra engagemang tyngre. Jag blev väldigt förvånad när det visade sig att endast jag och fem till av 200 studenter i min Human Resources Managment & Entrepreneurship-klass någon gång haft ett extrajobb.

Singapore satsar mycket på skola och utbildning och har som mål att bli bäst. Mycket kopieras direkt från västvärlden och västerländsk arbetskraft värderas högt även om man som västerlänning inte är klassetta. Detta är givetvis goda nyheter för västerlänningar som siktar på en karriär i Singapore. Men det är synd att lokala förmågor försvinner under ett berg av böcker och betyg istället för att lägga mer tid på att visa sig själva utanför studiernas inlämningsuppgifter och tentor. Om Singapore ska fortsätta i samma takt även de kommande 50 åren är det viktigare att vända blicken inåt istället för mot väst och hitta sitt eget sätt att utvecklas. Kanske är det dags att skrota en och annan regelskylt och släppa den fria tanken något mera lös?

Yonna Henriksson

Mycket skratt i mexikanska klassrum

För mexikaner är gränsen mellan privat- och yrkesliv mycket otydlig, något som märks under de mexikanska lektionerna. Ingen räcker upp handen for att få ordet, alla är delaktiga och det har hittills inte gått en lektion utan att hela klassrummet börjat skratta, skriver Ida Fransson, utbytesstudent i Mexico.

För mexikaner är gränsen mellan privat- och yrkesliv mycket otydlig, något som märks under de mexikanska lektionerna. För oss strukturerade svenskar var det lite av en chock att första lektionen se hur mannen i bänken framför vid ljudet av sin Kill Bill-signal helt ogenerat svarade för att meddela sin fru att han skulle bli sen till middagen.

Det finns inte heller någon regel om när man har rast, vilket resulterar i att studenterna ofta kommer och går lite som de vill. Men det mest annorlunda är nog ändå den familjära stämningen som skapas i klassrummet; ingen räcker upp handen for att få ordet, alla är delaktiga och det har hittills inte gått en lektion utan att hela klassrummet börjat skratta. De mexikanska lektionerna är helt enkelt lika spännande som resten av Mexiko.

Mexikaner är ett nyfiket folk, vilket tillsammans med deras ovannämnda öppenhet kring privatlivet gör att nya bekantskaper alltid lyckas chocka mig med helt oväntade frågor. Mina klasskompisar är dessutom ofta väl pålästa om Sverige och vill veta mer om ishotellet, isbaren och städer som Jönköping, eller prata om sina släktingar som besökt Sverige. Det bestående intrycket de har fått är att svenskar är ett jämställt folk, men att det är svårt att komma nära inpå oss. Det är under sådana här diskussioner som det märks att ITAM är ett privat universitet med studenter som har råd att resa runt i världen. Mexikaner i allmänhet har ingen aning om vad Sverige är; även om det finns företag som i Mexiko marknadsför sig som svenska, så är det mer för att särskilja sig som europeiska.

En dag fick vi i uppgift att skriva för- och nackdelar med att ha en kvinnlig president och delades in i par bestående av en utländsk och en mexikansk student. Utgångspunkten för min 19-årige samarbetspartner visade sig vara att kvinnor gärna får jobba om de måste för att försörja sig, men att han skulle se det som ett stort misslyckande att inte kunna försörja sin familj på egen hand. Hans argument handlade uteslutande om personlighetsdrag; en kvinna skulle ha svårt att klara alla olika aspekter av ledarskapet samtidigt, speciellt den emotionella pressen. Hennes fördel skulle vara att hon skulle lyssna bättre på människor, till skillnad från män som anser det vara under deras värdighet att ändra åsikt i frågor. Vid den efterföljande diskussionen visade det sig att många mexikaner i vår ålder fortfarande tycker att kvinnans plats är i hemmet och att universitetsstuderande kvinnor än idag oftare drömmer om att skaffa familj än om att nå sina karriärmål.

Ida Fransson

I bilens förlovade land

I San Diego är det bilen som gäller, även för collegestudenter. Det finns förvånansvärt mycket man kan göra utan att ens kliva ur bilen – köpa mat, ta ut pengar och köpa alkohol, fixa kemtvätten, laga skor, skaffa försäkring, framkalla film och klippa luggen, skriver Victoria Rhodin, utbytesstudent.

En sak som jag har lärt mig av mina sex månader som utbytesstudent är att USA verkligen är bilens förlovade land. Som student i Lund har jag mycket sällan tillfälle att åka bil. Cykel fungerar mycket bättre i stan och tågen till Malmö går var tionde minut.

Här är det annorlunda. San Diego är en mycket utspridd stad. Universitetet ligger på ett ställe, downtown på ett annat och mittemellan finns stränderna. Vart man än vill ta sig får man räkna med en tur på motorvägen. Det borde kanske inte ha kommit som en överraskning för mig, men naiv som jag var trodde jag nog ändå att jag skulle klara mig ganska bra utan bil. Jag tar bussen till skolan de dagar jag inte kan åka med mina kompisar. Jag får räkna med att bussfärden tar en timme mot bilens tio minuter. Bussen stannar ungefär var hundrade meter och trots att även amerikanska bussar har utgång där bak envisas folk med att gå av i den främre utgången för att ytterligare fördröja ankomsten.

I början drev dessa bussfärder mig till vansinne men de erbjuder på samma gång en ganska annorlunda bild av San Diego än vad collegestudenter i vanliga fall får uppleva. Passagerarna består nästan uteslutande av pensionärer, uteliggare och mexikanska damer. Tyvärr är det lätt att förstå varför amerikaner väljer att fortsätta åka bil; eftersom bussarna är så långsamma, högljudda och ineffektiva åker bara de som verkligen måste.

Kollektivtrafiken här är inte på något sätt anpassad till att kunna ersätta biltrafiken. Med dessa avstånd är det också svårt att se hur en framtida lösning skulle kunna se ut. Även om jag hör många klaga över stigande bensinpriser är det fortfarande relativt billigt att köra bil. Sen hör det förstås till saken att man för det mesta inte åker in till "stan" för att gå på restaurang, shoppa eller se en film på bio. Nej, det enda man behöver göra är att ta bilen till närmsta "mall" där allt bekvämligt nog finns att tillgå.

Många gånger behöver man inte ens kliva ur. Även om drive-in biograferna blir färre och färre finns det förvånansvärt många saker man kan göra drive-through; förutom de gamla klassikerna som att köpa mat, ta ut pengar och köpa alkohol kan man även fixa kemtvätten, laga skor, skaffa försäkring, framkalla film och klippa luggen medan man sitter säkert bakom ratten. De mer förvånande koncepten innehåller drive-in gudstjänster, vigslar, strippklubbar och vapenaffärer (uppenbarligen finns det även kombinerade vapen- och alkoholaffärer).

Det mest kontroversiella är kanske de så kallade drive-through mortuaries där man kan hedra sina döda utan att behöva kliva ur bilen. Efter min tid här i landet känns dessa företeelser inte längre helt främmande.

Victoria Rhodin

I Japan är jobbet ditt liv

Balans mellan jobb och privatliv finns inte i Japan. Trots att mycket håller på att förändras har livstidsanställningssystemet fortfarande stor inverkan på det japanska arbetslivet. Mina kvinnliga kursare måste välja mellan familj och karriär, skriver Hannah Gustafsson, utbytesstudent i Japan.

När jag ser min karriär framför mig har jag nog hunnit avverka ett antal olika arbetsgivare innan pensionen börjar trilla in. Frihet och omväxling, det är det vi 80-talister vill ha. I Japan är det precis tvärt om. Trots att mycket håller på att förändras i det kaos som den stora bubblan lämnade efter sig så har livstidsanställningssystemet fortfarande stor inverkan på det japanska arbetslivet.

Eftersom jag går en MBA-utbildning här på Keio så har nästan alla mina medstudenter redan jobbat ett par år. Men medan de utländska studenterna nästan uteslutande ser en MBA som en chans att byta till ett nytt och bättre jobb planerar de flesta japanerna att återvända till sina gamla arbetsplatser. Och stanna där.

En anledning är att befordringar här sker på grund av ålder mer än kompetens. Naturligtvis kan du inte vara ett totalt stolpskott, då riskerar du att slussas vidare till ett dotterbolag i någon avkrok, men du kommer med största säkerhet ändå att få din befordran när det gått rätt antal år. Chansen att du får ett lika bra eller bättre jobb om du byter företag är dessutom liten, eftersom du då skulle rubba hierarkierna som byggts upp där.

Så om du nu ska umgås med samma människor i 40 år är det viktigt att hålla sig på vänskaplig fot med kollegorna. Arbetslivet präglas därför av en oerhörd solidaritet och man vinner inget på att armbåga sig fram. Måste en i teamet jobba över så stannar de andra för att hjälpa till. Just de långa dagarna är det mina kurskamrater ser minst fram emot, men det hör helt enkelt till. Liksom festerna; att umgås efter jobbet är nästan obligatoriskt.

För mig var det aningens förvånade när vår timida lärare i financial management under första föreläsningen helt självklart föreslog en nomi houdai (all you can drink) för att bryta isen oss studenter emellan. Men precis som med japanska företag så är du inte bara en student här, du är en del av skolan. Jag är en Keio Girl. Professorerna ser det som deras plikt att se till att vi trivs med varandra och kan jobba bra ihop.

Att familj och barn inte riktigt passar in i ett system där all tid står till företagets förfogande står klart. I Japan är det fortfarande i stor utsträckning kvinnorna som har ansvar för hushåll och barn, som det ser ut nu väljer mina kvinnliga kursare mellan familj och karriär. Som en japansk väninna sa: "Min mamma önskar att jag hade gift mig, men nu blev det inte så." Balans mellan jobb och privatliv finns alltså inte här. Arbetet är ditt liv.

Hannah Gustafsson

Filipinerna tar vara på nuet

På Filipinerna lever man för stunden och politik är för den övervägande majoriteten något mycket avlägset. Att planera för framtiden är inte något som bekymrar filipinos i onödan, skriver Helena Bengtsson, utbytesstudent i Manila.

För en vecka sedan överröstades luftkonditioneringen i min studio i Makati, Manilas finansdistrikt, av högljudda demonstranter. "I think they want the president to resign" förklarade lobbypersonalen, vänligt men ointresserat. Efter en månad på Filippinerna är jag dock inte förvånad; här lever man för stunden och politik anses av den övervägande majoriteten vara något mycket avlägset.

Att planera för framtiden är inte något som bekymrar filipinos i onödan, inte ens på det personliga planet. Man tar en dag i taget och vill arbeta, utvecklas och tjäna pengar – oavsett om man är MBA-student eller jeepneychaufför. Det råder förvisso visst missnöje mot presidenten, något den politiska demonstrationen vittnar om. Det ryktas om fusk i förra presidentvalet och korrumperade politiker. Men mitt intryck är ändå att folks allmänna intresse för politiska beslut, av förklarliga skäl, är i stort sett obefintligt.

Föroreningar och otillräckliga investeringar i sjukvård och utbildning är problem som många utvecklingsländer tampas med och Filippinerna är inget undantag. En dryg tredjedel av landets knappa 90 miljoner invånare lever under extrema förhållanden långt ifrån Makatis flotta hotell och coola nattklubbar. Endast fem, tio minuter bort med taxi visualiseras detta på ett brutalt och snudd på overkligt sätt. Därför blir det en befriande känsla att se filipinernas ständiga leenden och nyfikna vinkningar. Deras inställning är otroligt inspirerande; trots primitiva förhållanden och icke-existerande infrastruktur är man tacksam och gör det bästa av det man har.

Jag inbillade mig att jag var förberedd på kulturkrockar. Men att det skulle ta ett dygn att förbereda ett case på kursen jag läser just nu hade jag aldrig kunnat drömma om. Nu vet jag att begreppet struktur blir ett minne blott när sju personer från sex nationaliteter ska enas. I framtiden kan dessa erfarenheter dock säkert komma till nytta när… Nej, vänta nu, inte för mycket fokus på framtiden. Ta-vara-på-nuet-mentaliteten är ett måste att ta med när jag reser hem, lika bra att börja öva genast!

Helena Bengtsson

Världen knyts samman i Toronto

Toronto är en plats där det kulturella utbytet maximeras. Jag njuter av att vara i ett virrvarr av italienare, iranier, pakistanier och kineser. Det går inte att säga vad som är en typisk kanadensare, skriver Elham Pourazar, utbytesstuden i Toronto.

När jag för fjärde gången landade på Pearson International Airport här i Toronto hade jag en bild av vad som var att förvänta – människor från världens alla hörn och storstadsenergi i världens mest multikulturella stad. Men hur skulle det vara att faktiskt leva och bo här?

Min första introduktion till ”torontonianism” avslöjade en bild inte alltför olik Sverige; man köar snällt till bussen, pratar inte med främlingar i onödan och morrar passivt aggressivt när någon beter sig opassande. Det verkade med andra ord inte vara så annorlunda. Men ju längre tiden går desto mer olikheter upplever jag, på gott och på ont. Den mest uppenbara och positiva skillnaden är utan tvekan hur hemma jag känner mig här, ibland nästan mer hemma än i Sverige. Med föräldrar från Iran men född och uppvuxen i Umeå kan jag ibland känna mig lite mittemellan, rotlös men ändå inte. Att då komma till en stad där bara 30 procent av befolkningen är infödda Torontobor gör det lätt att smälta in.

Jag har förgäves frågat mig själv och andra vad det egentligen innebär att vara kanadensare. Att lämna frågan obesvarad och istället andas in den multikulturella atmosfären är dock mer lockande. Jag tror att frånvaron av en dominerande nationalitet öppnar en värld av nya möjligheter och den ständiga måttstock som fick mitt femåriga jag att känna identitetskris är inte längre lika synlig. Jag njuter istället av att bara vara jag i ett virrvarr av italienare, iranier, pakistanier och kineser.

Torontianism uppblandad med stolthet över kulturell diversifiering, bejakande av olika seder och ett öppet sinne gör att det inte är lika stelt i Kanada. Multikulturalismen uppmuntras vid mitt universitet och de närmare 250 kulturella och religiösa föreningarna är mycket aktiva. Under Multicultural Week var dessa välkomna att delta och studenter från närmare 130 nationer var representerade i events som global modevisning, kulturella workshops, teaterföreställningar och DJ-världsmästerskap.

Som sagt, Toronto är väldigt multikulturellt och efter sex veckor i staden kan jag inte säga annat än att upplevelsen är underbar. Toronto är utan tvekan en plats där världen kan knytas samman och det kulturella utbytet maximeras. Jag älskar det!

Elham Pourazar

Pappa Putin utlovar stabilitet

Mina vänner på Moskvas universitet för internationella relationer refererar ofta till politiker som korrupta och ohederliga. Det breda stödet för Vladimir Putin och hans parti Enade Ryssland verkar främst komma ur rädslan för en återgång till nittiotalets kaos, skriver Gustaf Winstrand, utbytesstudent i Moskva.

Det finns inslag av fatalism och uppgivenhet hos moskoviterna, men emellanåt även en stark och förväntansfull framtidstro. Ryssland har förändrats i våldsam takt och befinner sig ännu i något slags fas av anpassning till det nya systemet, kapitalismen.

Många av mina ryska bekanta drar sig för att prata politik, men ibland får jag chansen att höra deras tankar om läget i landet. Mitt tydligaste intryck av ryssarnas relation till politik är hur deras minnen av nittiotalet alltid finns med som en jämförelse. Det var en mycket svår tid, traumatisk för många. Enorma klassklyftor uppstod över en natt och det mått av tillit som tidigare funnits i sovjetsamhället raserades i förvirringen och inflationen. I ett land där staten tidigare hade tagit stor plats i människors liv var man plötsligt tvungen att klara sig på egen hand. Pensioner och löner uteblev, energi- och boendepriser steg kraftigt.

Med detta i minnet önskar sig somliga Sovjet tillbaka, men efter de år av tillväxt och stabilitet under Vladimir Putins tid vid makten vågar allt fler tro på Det Nya Ryssland och dess comeback i världspolitiken.

Jag hör ofta ryssar referera till politiker som korrupta och ohederliga. "De är skurkar", säger min statsvetarstuderande kompis om ledamöterna i duman. "De är affärsmän som använder makten för att tjäna pengar". Även president Putin kritiseras bland mina vänner på Moskvas universitet för internationella relationer. De litar lika lite på honom som på andra politiker men mediebilden av presidenten är enbart positiv och han har ett genuint stöd i landet. Att han gjort inskränkningar i människors rättigheter och knappast tillåter någon opposition känner de flesta till.

Det breda stödet för Vladimir Putin och hans parti Enade Ryssland verkar främst komma ur rädslan för en återgång till nittiotalets kaos.

Sedan presidenten i december gick ut med sitt stöd för Dmitrij Medvedev som presidentkandidat har denne fått allt större plats i medierna, och Putin själv allt mindre. I början av mars hålls presidentval i Ryssland. Utgången är given. Den populäre Medvedev avstår från debatter men syns på besök i skolor, på sjukhus eller i industrin. Stegvis tar han över den image av nationens trygge ledare som Putin byggt upp kring sin person. Själv lovar Putin att stanna kvar vid Medvedevs sida som premiärminister. I tv beskrivs ledarduon ha ett förhållande likt far och son, och med dem vid makten ska ingen ryss behöva oroa sig för att nittiotalet återvänder. Pappa Putin utlovar stabilitet och tackar i tysthet det höga oljepriset för Rysslands kraftiga tillväxt.

Gustaf Winstrand

Student i en skyddad värld

Som student på University of Connecticut har man allt fixat och klart. Ingen disk, ingen matlagning och inga räkningar att bekymra sig över. Amerikanska ungdomar behandlas som barn och tar inga svåra beslut själva.

Det är otroligt avslappnad stämning här på University of Connecticut. Allt är redan fixat och klart. Boendet och maten är betald fram tills sista tentan på terminen. Jag har inte diskat sedan jag åkte hemifrån. Det känns lyxigt att ha skickats tillbaka till gymnasieåldern och slippa fundera på elräkningar och möten med hyresrättsföreningen. Med en paraplydrink i handen hade det känts som semester… med tentor.

Detta är vardagen för studenterna på Uconn. Cirka 75 procent av studenterna bor i välreglerade korridorer på området och äter färdiglagad mat i bamba. Flertalet kommer från de rika delstaterna Connecticut och Massachusetts vilket gör att de har nära hem till sina familjer. Många börjar dessutom universitetet direkt efter att ha gått ut high school och flyttar alltså direkt hemifrån in till universitetets skyddade korridorer. Det är som ett fyra år långt kollo. Det erbjuds alla möjliga typer av fritidsaktiviteter, mer eller mindre designade för att hålla studenterna borta från alkohol och andra droger.

Under ett samtal med en 22-årig amerikansk student reagerar jag på att hon refererar till sig själv som ett barn. Ser du dig som barn eller vuxen undrar jag. "Vuxen?", säger hon frågande. "Säg det till min mamma!" Min studentkompis ser sig inte som vuxen förrän hon bor i en egen bostad och arbetar ihop egna pengar.

Den som ger dig uppehälle dikterar också reglerna för vad du gör. Till och med vad du ska studera. En av mina kursare läser till ingenjör för att hans pappa ser en framtid i ingenjörsyrket. "Det är väl okej, då har jag något att falla tillbaka på om min musikkarriär inte går bra", säger han. Att han ens skulle läsa på universitetet var det ingen tvekan om. Det var inte riktigt hans val, menar han.

En universitetsutbildning verkar, för många, vara en naturlig fortsättning på livet. Något man bara gör utan att inte ens vara särskilt intresserad. Det är en konstig kontrast till svenska förhållanden. Jag uppfattar tillgången till universitet som ett stort privilegium. Jag har svårt att komma ihåg att jag träffat studenter i Sverige som läst en hel universitetsutbildning utan att vara intresserade av innehållet. Men vi är kanske vana vid att ta större beslut tidigare i livet och relatera dem till vår framtid. Det är också accepterat att hitta på något annat för att känna efter vad man vill plugga. Här på Uconn verkar det som om föräldrar tar beslut åt sina vuxna barn. Undrar hur många ingenjörsutbildade musiker det finns i det här landet?

Jonathan Schalk